Denna dag tillbringar jag på en plats som kommit att symbolisera världshistoriens grymmaste folkmord; Förintelsen. Tillsammans med engagerade politiker, forskare och de få överlevare som orkar och finns kvar i livet vandrar vi runt i Auschwitz-Birkenau för att i eftermiddag deltaga i den officiella minnescermonin.
Första gången jag var här var som ung liberal aktiv i Liberala Ungdomsförbundet året 1997. Den gång är det andra gången på mindre än sex månader som jag besöker Auschwitz. I höstas reste jag i samband med årsdagen av andra världskkrigets utbrott den 1 september 1939 tillsammans med en grupp riksdagskollegor, Forum för levande historia och överlevaren Max Safir. Det var ett av mitt livs starkaste ögonblick när vi genom Polen fick följa Max liv från barndomen till slutet av andra världskriget då han som en ung vuxen man vägde knappt över 20 kilo.
Varje gång man är här fylls jag av en obeskrivlig vrede över både människans grymhet, hat och förnedring samtidigt som man känner sig tragiskt tom inombords. Väldigt få av min egen makes polsk-ukrainsk-vitryska-judiska familj överlevde Förintelsen och jag har försökt att söka i arkiv för att försöka följa olika människoöden.
Vaknade i morse i ett småkallt Bryssel. Gårdagseftermiddagen här var januarisolig full av vårkänslor. Snart kommer jag att träffa nästan alla ledande feminister i folkpartiet som samlats för att planera valet 2010 i form av Liberala kvinnors styrelse och alla distriktsordföranden.Jag vaknade i går i Stockholm med en märklig artikel i Dagens Nyheter, där jag dels fick min graviditet ”outad” samt fick läsa att jag inte är aktuell som EU-minister. Det intressanta med denna artikel är dock de slutsatser som diverse medier gjort efter uppgifter från ”centrala källor” som det står angivet:
”Birgitta Ohlsson kommer att missa valrörelsen”
Här skriver Ekot: ”Enligt personer med insyn i processen beror det på att hon ska ha barn i juni eller juli. Därmed skulle hon i princip vara borta halva ministerperioden fram till valet i september, och ett osäkert kort i valrörelsen”
Okej. Kalla fakta är följande:
1) Jag väntar barn i början av juli. Detta är den ljuvligaste nyheten en människa kan få i sitt liv! Barnet är efterlängtat, önskat och jag är oerhört lycklig och tacksam över att få bli förälder. Fram till DN skrev om min graviditet visste mina nära och kära, partikollegor jag umgås med och en del vänner om detta. Partiledare Jan Björklund var självklart informerad.
2) Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur.
3) Jag och maken har oavsett hur framtiden ser ut planerat att dela på föräldraledigheten. Om inget oförutsett händer skulle jag vara hemma en första dryg månad som föräldraledig (då typ resten av alla andra i allmänhet har den så kallade industrisemestern) och således vara tillbaka i början av augusti. Maken och barnet uppbackat av mor/farföräldrar/vänner skulle i praktiken vara med mig hela tiden under valet. Så att jag skulle missa valrörelsen känns bara som tarvliga spekulationer.
4) Jag har hittills mått alldeles strålande under graviditeten. Har inte mått illa en enda gång och under december den mest kritiska graviditetsmånaden gjorde jag tre jobbresor utanför Europa; Angola/Sydafrika med biståndsminister Gunilla Carlsson, Bahrein där jag höll i flera föredrag för arabvärldens och Gulfens samlade kvinnliga parlamentariker och i Israel där jag deltog i världens största årliga konferens om antisemitism.
Om jag någon gång i mitt politiska liv ska bli bortvald vad gäller en post ska det bero på att jag har fel kompetens och fel profil eller rent ut sagt att jag inte duger för uppdraget. Aldrig att en kvinna väntar barn! Att medier hänvisar till min graviditet är bara så sorgligt och stockkonservativt. Kanske lever vi tyvärr kvar år på 1950-talet och inte år 2010?
Två av de nätplatser som jag brukar använda mig av för att kunna följa utvecklingen under humanitära katastrofer, krig eller konflikter. Nu speciellt uppdaterade för tragedin i Haiti:
Jordbävningen på Haiti är ännu en svår tragedi för ett land redan sargat av konflikter, långvarig diktatur och våld. Haiti är i dag det västra klotets allra fattigaste land med en stor befolkning hopträngd på liten yta och där knappt hälften av invånarna kan läsa och skriva. Jag tror att många liksom jag känner oerhörd frustration inför den humanitära katastrofen efter jordbävningen på Haiti. Hur kan vi bäst hjälpa till? Hur räddas människoliv begravda under rasmassorna? Vad kan jag konkret göra som individ? Just nu de 72 timmarna efter jordbävningen handlar räddningsarbetet mest om att rädda liv. Här kan vi ge ett akut biståndsstöd för att lindra det akuta lidandet.
Men vi måste också se Haiti ur ett långsiktigt perspektiv. EU är världens största biståndsgivare och borde satsa på en långsiktig Marshallplan för átt bygga upp landet med fokus på demokrati, rättsstat och utbildning.
I dag skriver jag tillsammans med fp-partiledaren Jan Björklund och fp:s försvarstalsman Allan Widman om nödvändiga reformer för det svenska försvaret. Läs mer på dagens Brännpunkt i SvD.
I går skrev på samma debattsida överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen om vikten av att utreda ett svenskt Nato-medlemskap. Som varm vän av ett svenskt Nato-medlemskap gillar jag texten skarpt.
Jag har aldrig besökt Haiti. Privat är min relation till landet att en släkting arbetat där som biståndsarbetare tidigare och att jag för tio år sedan hade ett fadderbarn via Hoppets Stjärna – lilla Lovely – som bodde strax utanför Port-au-Prince huvudstaden. Politiskt upplevs ofta Haiti som landet som ständigt tycks hamna på listor över världens fattigaste. Landet som aldrig lyckas komma på fötter och ständigt drabbas av odemokratiska militanta ledare med diktatorer som familjen Duvalier senior och junior i form av Papa Doc och hans son Baby Doc. Sedermera folkvalda ledare som Jean-Bertrand Aristide och nuvarande president av René Préval.
När jag ser TV-bilderna från helvetet i Haiti just efter jordbävningen förs tankarna tillbaka till andra katastrofområden, svältkatastrofer eller krigszoner jag besökt. Sri Lanka strax efter tsunamin i början av 2004. Folkmordets Darfur i augusti 2004. Kongo april 2009 eller Zimbabwe vid valfritt tillfälle.
Och efter varje fältbesök jag gjort är det en organisation som jag är stolt över att jag stödjer. Läkare utan gränser är fantastiska!
Ibland blir jag extra varm i mitt feministhjärta. Det hände häromdagen när jag besökte Sundsvall. Jag träffade tre insiktsfulla, kloka och begåvade gymnasietjejer som startat tjejjouren SOS Sisters of Sundsvall Och det kändes som jag mött dem tidigare. Inte just dessa unga kvinnor, men andra lika engagerade som arbetar ideellt för att vårda, vurma och värna andra flickor och kvinnor som haft en taggig uppväxt, trasiga relationer och tragiska våldsövergrepp. Ofta utan att aldrig någonsin ha fått en krona betalt.
På regeringens hemsida kan man läsa:
”Varje år avlider i genomsnitt 30 kvinnor på grund av dödligt våld. Av dessa dödas omkring 17 av en man som de har eller har haft en nära relation till. 2007 anmäldes 26 900 misshandelsbrott mot kvinnor som var 15 år eller äldre. Mörkertalet är stort”
Det som känns tragiskt är att kvinnor förutsätts att ta hand om andra halvt ihjälpucklade kvinnor på sin fritid. Detta sker år 2010 i jämställdhetens förlovade land trots att statens allra viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare från våld. Jag tror självklart på vikten av ideellt arbete och ingen kan ersätta det fantastiska arbete som frivilligorganisationer och kvinnojourer gör för utsatta individer. Men nog förtjänar de ännu mer stöd av samhället.
Alliansregeringen har kraftigt ökat stödet till kvinnojourerna. 2009 ökade bidragen från 19 till 29 miljoner kronor per år. Därutöver ger staten bidrag till kommunerna för att utveckla skydd och stöd, 109 miljoner kronor per år, som kommunerna delvis fördelar vidare till kvinnojourer och andra organisationer. Detta arbete måste intensifieras. Visst kvinnor är starka medsystrar som ofta tar saken i egna händer. Precis som Annie Lennox sjunger:
Now, there was a time
when they used to say
that behind ev’ry great man,
there had to be a great woman.
But oh, icomin’ out of the kitchen,
’cause there’s something we forgot to say to you.
We say, Sisters are doin’ it for themselves,n these times of change,
you know that it’s no longer true.
So we’re comin’ out of the kitchen,
’cause there’s something we forgot to say to you.
We say, Sisters are doin’ it for themselves,
Systerskap är viktigt, men ”cash is queen” även för den mest inbitna feminist.
Feminism tycks vara som en modemässig trend för vissa. Den lilla svarta när det passar den ideologiska konjunkturen likt ett plagg man kan hänga av eller på efter humör. Likt längden på en kjollängd som anpassar sig efter hur omgivningen för tillfället ser på det ekonomiska läget. Eller som käcka accessoarer man kan plocka av och på utifrån humör.
Lite väl lättvindig syn på en rörelse som gett mig och resten av världens kvinnor rösträtt, fri abort och möjligheter våra mormödrar aldrig vågade drömma om.
Jag kallar mig för ”ur-och-skur-feminist” och började kalla mig för feminist i tidiga tonåren. En relation jag alltid kommer att vara trogen. Kloka Annika Marklund skriver tänkvärt på temat i Aftonbladet:
